JAG SKÄMS...

Att tillhöra den kommun vi gör.

Det är inte precis en blomstrande kommun vi bor i.

Det kunde varit det.

Mitt i Glasriket.

Jag har bott i kommunen i snart 20 år.

Mycket har förändrats.

Utvecklats.

Till det sämre.

Bottenlöst mycket sämre.

HUR har det blivit så?

Stora företag.

Etablerade gamla företag.

Med många många anställda.

Ett efter ett har varslat och slagit igen.

Glasbruken är nästan helt borta.

Affärer slår igen.

Lokaler gapar tomma.

Det enda vandrarhemmet vi har i stan.

Är numera ett asylboende.

Det enda hotellet vi har i stan.

Kommer med stor sannolikhet bli detsamma inom kort.

INTE BRA för staden.

Givetvis förstår jag.

Att dom måste ha tak över huvudet.

Precis som alla andra.

Men inget vandrarhem, inget hotell.

Kan inte på något sätt gynna staden.

Lösning på allt då?

Säg det!!

Och i ärlighetens namn.

Drabbar det inte just mig, personligen.

Att affärer, företag osv försvinner.

Bor inte i staden.

Flera mil ifrån.

Men tillhör kommunen.

Som gjort OSS besvikna på andra sätt.

Att vi fått och får kriga.

ÅR efter ÅR

För rätten vårt barn har till resurs i skolan.

SÅ

Vår kära kommun.

Får inga pluspoäng av mig.

På något plan.

Vem är syndabocken?

Finns det ens någon att skylla på?

Jag söker ingen syndabock.

Konstaterar bara.

Att nåt är fel.

Stackars alla som sitter med höga huslån i staden.

Staden som sakta dör.

Där huspriserna kommer sjunka.

I takt med det som försvinner och läggs ner.

 

Att våra ungdomar väljer grannstaden framför vår.

Det förstår jag.

Sorgligt.

Finns fortfarande eldsjälar.

Som engagerar sig.

Som kämpar.

Som inte ger upp.

Hoppas av hela mitt hjärta.

Att trenden vänder i staden och börjar blomstra igen. 

 

Att jag ens bryr mig då??

Jo, det gör jag.

Trots att vi bor på landet.

Långt från allt detta.

Jag bryr mig om staden och dess framtid.

Jag bryr mig om alla våra barns framtid här.

Jag bryr mig om ett levande glasrike.

Jag bryr mig om alla människor som bor, arbetar och lever där.

Om alla de människor som byggt upp allt.

Och som nu.

På ålderns höst.

Ser det falla isär och försvinna.

Och många av dem.

Har inte ens en värdig ålderdom.

Många av dem.

Som bor sina sista år på ett hem.

Där personalen inte ens har tid att duscha dem tillräckligt ofta.

Pga besparingar.

Underbemmaning som skapar stress och ohälsa.

För både personal och boende.

Hemtjänstpersonal som inte har tid att slå sig ner.

En stund hos det gamla.

SÅ

Alla ni som kämpar på.

Söker lösningar.

Driver företag.

All styrka och lycka till!

Här ligger jag.

I vår soffa.

I vårt varma härliga hem.

Har det bra, är lycklig och otroligt tacksam.

För allt vi har.

EN av anledningarna till att jag känner så.

Är just det som jag skrivit om ovan.

För ingenting är självklart.

Så jag har all anledning att vara just TACKSAM. 

Kanske ni håller med.

Kanske inte.

Jag skäms för vår kommun och hur det har blivit.

Men jag skäms inte.

För att jag ligger här i min soffa och skriver detta.

Jag skäms inte.

För att jag har det bra och är lycklig för det jag har i livet.

För min tacksamhet.

För som jag sa...

Ingenting är självklart.

_________________________________

NAMASTE